Det är informationssamhället och de vuxnas fel, inte barnens fel.

Vet ni hur otrygga ungdomar är idag? Vet ni hur stor skillnad det är på skolan idag jämfört med för ett tio-tjugotal år sedan? Har ni läst någon av de tusentals rapporter om hur ungdomar mår allt sämre?

Troligen har ni det. Ni har säkert alla era olika åsikter om varför det är så. Kanske det är datorn som är orsaken till allt, kanske det är för att lärarna har för lite makt över eleverna, eller kanske är det för att de äter för mycket godis.

Jag som ungdom vill först belysa problemet innan jag går och påstår att, som en del verkar göra, att det är rockens fel, som man sa på sextiotalet, eller bluesens fel som man sa på fyrtiotalet.

Problemet ligger i grunden i att vi är otrygga.

Vi känner att vi har lite stöd och omtanke från samhället. Vi känner att vi har lite makt. Att vi saknar förmåga att påverka. Att våra föräldrar ger oss lite uppskattning. Att vuxna helt och hållet håller sig undan från oss, och håller sig till varandra. Idag, i skolans värld, är dörren till personalrummet låst. På min skola hade man tur ifall någon öppnade när man knackade på dörren. På deras sida av rummet luktade det gott från kaffe, diverse matlåder och man kunde skymta sköna soffor och bord där alla lärare och vuxna satt och pratade. De gav en den hjälp man ville ha, sen stängde de omedelbart dörren igen och återgick till sitt vanliga liv.

Personalrummet är deras oas. Deras flykt från våran värld, och det är ett faktum att många lärare sitter och snackar skit om sina elever. Åtminstone på min skola. Jag gick ändå på en bra skola, jag gick i en bra klass och vi var alla oftast vänliga mot varandra och hade ganska bra betyg. Inte för att vi var problemfria, men jag vill gärna tänka, nu när jag gör besök på olika skolor och pratar med elever där om politik och SSU, att jag hade det fantastiskt bra i jämförelse med dem.

Men var ska vi söka trygghet ifall vi inte kan få det från lärare?

Svaret säger sig självt. Från varandra. Vi gör allt för att få så mycket uppmärksamhet och stöd från varandra. Vi söker oss till en speciell grupp människor, till folk vi känner eller har något gemensamt med. En del känner sig tryggast med sig själva. Men de flesta behöver få det från andra.

Men många får det genom att börja röka, genom att hävda sig själva och genom att trycka ner andra. Rent enkelt och kortfattat kan man säga att de tar makten från de som de trycker ner, och ger den till sig själv. Rökarna får det från andra, och killarna runt nio år på min skola som kallade högstadietjejerna för horor får mycket respekt från den grupp de hör till.
Dessutom bemöts vi ungdomar med 50,000 ton reklam. Ja, vi är lättare att påverka än vuxna. Vi möts ständigt med bilder och artiklar om hur vi måste vara, hur vi måste göra och hur vi ska få respekt från varandra. En ny bantningsmetod? Gick Anna ner tjugo kilo? Jag kanske borde gå ner jag med..

Det här är så basic som det kan bli. Det här håller ni alla förhoppningsvis med om.

Problemet är kortfattat att vuxna inte ger sina barn stöd och uppskattning, att vuxna inte accepterar sina barn som det är utan ständigt lastar på dem med krav och ideal på hur de ska vara. Träna hårdare i fotbollen, sitt mindre vid datorn, gå ner lite i vikt, bli allt som jag inte kunde bli och mycket mer. Ibland känns det som att vuxna ser på sina barn som sig själv, och förväntar sig att sina barn ska göra allt man själv misslyckades med. Krav är bra, till och med nödvändigt. Men det finns en gräns, vi är inte allsmäktiga och vi kommer göra samma misstag som ni gör. När det är för lite krav får vi ofta inget gjort, men när det är för mycket krav får vi inte heller något gjort. Idag är det för mycket krav, gånger femhundrafemtio.

Problemet är att media har samma uppfattning som ni. Bantningsmetoder, mode och krav kommer inte bara från vuxna, utan också från media.

Vet ni varför för mycket krav inte fungerar?

För att hjärnan faktiskt inte är utomjordisk. För att den faktiskt har en gräns för hur mycket den klarar av, och när det blir för mycket så blir den fasligt ineffektiv. Istället för att få något gjort, så reagerar den direkt och bombarderar en med hur stressad man är och hur man måste hinna klart med allt. Liksom att man känner smärta när man råkar röra vid en het spis, så säger hjärnan till när det är för mycket. Men vi är så vana så att vi struntar i det hela. När man pratar om heroinister brukar man säga att allt de tänker på är sin drog. Allt vi svenskar idag tänker på är vad vi måste göra. Så fort jag lägger mig ner ligger jag och tänker på alla saker jag borde göra. Men det är annorlunda med mig än det är med många andra, jag tänker att jag borde göra saker, medans många tänker att de måste göra saker. ”Jag måste köpa de där nya skorna.” ”Jag måste arbeta två timmar extra ikväll.”

Visst kanske de måste det. Jag har också saker jag måste göra. Frågan är ifall media har något med saken att göra. Överallt finns det skyltar med uppmananingar. ”Köp det, det, det och det, spara fyra och femtio..” Men det är i-landsmåsten.

Vi behöver sortera lite grann i våra hjärnor. Vad är i-lands måsten, och vad är riktiga måsten? Är converse, JL tröjor eller en nittiogramshamburgare ett riktigt måste, eller ett i-landsmåste?

Ett borde är att gå ut i solen, andas in och ta ett dopp i havet. Bara ligga och ta det lugnt. Det tänker iallafall jag göra. Se det som en flykt från konsumtionssamhällets krav. Men börja också kämpa emot när ni kommer tillbaks igen. Hur mycket makt ska reklam ha egentligen? Är det inte dags att börja begränsa mängden reklam?

Är det inte dags att kämpa för att få in fler vuxna på skolan? SSU och socialdemokratin måste driva den här kampen, för var så säker, det kommer inte borgarna göra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Konsumtionssamhället, ssu, samhälle, politik, socialdemokrati, borgare, regeringen, orättvisor, depression, JL, converse, vuxenvärlden, ungdomar, skolan

Annars;

Svensson har inget emot sänkta skatter. Feministisk vänsterhäxa oroar sig över alla försämringar nya regeringen gjort. Återigen gör KD något dumt, och återigen skriver alliansfritt sverige om det och Claez Krantz skriver om klasssamhället

~ av Anarkandi den juni 29, 2008.